Jag föddes 1941 i Vasastan i Stockhom. Det var krig, och vintrarna på 40-talet
var förfärligt kalla. Jag var först i en skara om fyra barn.
Vi bosatte oss i Bromma, mamma, pappa och jag.
16 månader senare föddes min bror Lasse. I samband med det flyttade vi till
Koskoskulle eftersom min pappa fick arbete där. Vi bodde i ett stort rött hus
som låg på en kulle.
Ett av mina tidigaste minnen är ifrån Koskoskulle. Det har jag skrivit om i min
bok. Det låter så här:
Efter ett och ett halvt år strax efter sonens födelse fick Gustav arbete som kamrer i Koskullskulle långt upp i norr. De flyttade dit.
Alla män mobiliserades även Gustav. Han reste sin väg så fort han hade installerat familjen i det röda huset högst upp på kullen. Han blev förlagd någonstans nära norska gränsen. Var visste inte Agnes. Det var hemligt.
Och det var vinter och mycket kallt.
Det första minne Julia hade var från den vinter hon var tre år. Hon kom ihåg en Käte Krusedocka i en rosa åkpåse. Dockan satt fastbunden på en barnspark.
Under hela sitt liv skulle hon minnas hur strävt materialet var som åkpåsen var gjord av. Och lukten. Lukten av mörker och fukt i bykstugan.
Ljudet av bjällrorna kring hästens hals. Snön som likt svallvågor efter plogen begravde sparken och dockan. Käte Kruses glatt målade ansikte försvann under snön.
Hon mindes hur hon hade gömt sig i bykhuset trots att hon var rädd för att gå dit in. Rädd för råttorna som alltid fanns där trots giftet och fällorna.
Men rädslan för den väldiga hästen och snöplogen var större.
Hon skulle alltid komma ihåg den ångest hon hade känt för att hon hade lämnat kvar dockan ensam ute på sparken.
Hon stod kvar i det råkalla fuktmörkret långt efter att plogen hade försvunnit och det hade blivit tyst. När hon äntligen vågade öppna dörren fanns inte sparken och Käte Kruse kvar. Hon sprang vägen fram mellan snövallarna upp mot det stora huset.
- Mamma mamma. Käte Kruse är borta. Sparken är borta. Snöplogen tog med sig den. Kom mamma hjälp mig att leta efter Käte Kruse, ropade hon förtvivlat när hon öppnade ytterdörren.
Men Agnes svarade inte. Tyngd av ensamhet och ansvar för två små barn slöt hon sig mot den kalla vintern. Hon var som uppslukad av de egna tankarna när hon gick mellan köket och vedpannan i källaren. Det var ett evinnerligt springande upp och ned för källartrappan. Kylan gjorde att pannan slukade ved. Och stunderna mellan påfyllningarna var korta.
Hennes ansikte flammade rött. Ögonbryn och ögonfransar fanns inte längre. De hade försvunnit i bakdraget från pannan när hon hade öppnat luckan på morgonen. För ett ögonblick hade hon glömt att hålla undan ansiktet och med ett fräsande hade håren svetts bort när en flamma hade kastat sig ut genom lucköppningen.
Lillebror Petter satt på golvet och lekte när Julia kom in. Tyst tog hon av sig overallen och mössan och hängde upp kläderna på kroken.
Hon satte sig på golvet och Petter gav henne skrattande några klossar. Tillsammans byggde de ett hus. Sedan slog han förtjust med handen på klossarna så de flög ut över golvet.
Efter en stund kom modern upp från källaren och frågade Julia vad hon hade lekt med utomhus.
Då kunde hon äntligen gråtande berätta om den stora hästen och den hemska snöplogen som tog med sig Käte Kruse. Modern tog upp henne i famnen. Tröstade och mumlade mjuka ord i hennes hår.
Petter tultade fram och snyftade han också utan att förstå vad som gjorde hans syster så ledsen.
Tillsammans byltade de på sig alla ytterkläderna och gick ut i kylan för att gräva fram sparken och dockan.
De hittade henne och hon såg ut precis som vanligt. Överlycklig kramade Julia sin docka hårt och pussade henne på den kalla munnen.
Modern bar sparken på hemvägen samtidigt som hon drog kälken med Petter efter sig.
Julia gick till barnkammaren och bäddade ner Käte Kruse i sängen för att hon skulle bli varm igen.
Agnes kokade choklad och bredde ostsmörgåsar. Det tyckte barnen om. Men hon tyckte inte det var särskilt nyttigt så de fick det inte så ofta. Bara på namnsdagar och födelsedagar. Men den dagen tänkte hon att de behövde något gott att trösta sig med.
Efter lunch skulle Petter sova middag. Julia var också trött och kröp ner tillsammans med honom i barnsängen med höga gavlar.
Petter drog henne skrattande i näsan och stack in pekfingret i hennes mun. Sedan drog han i hennes ögonfransar samtidigt som han sög på sin tumme.
Hon lade armen om honom och de somnade till ljudet av nyhetsuppläsaren på radion i köket som rapporterade om de allierades framgångar i Europa i slutet av 1944.
1945 tog kriget slut och pappa kom hem till oss igen. Han hade legat inkallad
någonstans i närheten av norska gränsen. Vi flyttade 1946 till Bromma där jag växte upp
och gick mina första fyra år i skolan.
|
|